Förra avsnittet:

-       Yeeeeeeees! Skrek jag och Justin. Vi får en brun plopp! Vi får en brun plopp! Sjöng vi och gjorde segerdans.

Två timmar senare hade vi spelat klart. Tyvärr så vann papporna med en plopp mer än mig och Justin. Men konstigt nog så gjorde det inget, trots min annars galna vinnarskalle. Innan vi lade oss gav Justin mig en snabb, men varm kram.

-       Bra spelat, sa han och log. Trodde inte att en så snygg tjej kunde vara smart! Sa han förvånat.

-       För att vara en dum och bortskämd artist så var du inte så dålig du heller! Sa jag kaxigt tillbaka.

Han flinade.

-       Dum och bortskämd? Var det de bästa du kunde komma på? Kom igen, jag vet att du kan bättre!

-       Ful och korkad?

-       Nepp, inte det minsta elakt.

-       Mesig bög?

-       Nu börjar du komma någonstans! Skrattade Justin.

-       För att vara en blåst, talanglös, idiot som trots att han är bög krossar miljontals tjejers hjärtan, så var du inte heller så dålig! Bättre?

-       Ohh det där var lågt!! Skrek Justin och började kittla mig.

-       Neej, Justin! Sluta! Skrek jag.

Han lyfte upp mig och bar mig upp för trappan till sovrummen.

-       SLÄPP MIG!

-       Som du vill, skrattade Justin och släppte ner mig på golvet. Jag föll ner på golvet med en hård duns.

-       Aaaj! Vad har du för problem?? Utbrast jag och tittade surt på honom. Sen utan att vände mig om gick jag raka vägen till mitt sovrum och stängde dörren efter mig.

Två sekunder senare knackade han på dörren.

-       Vad är det? Frågade jag irreterat och öppnade dörren.

Utanför stod Justin med en hundvalpsmin som jag inte kunde låt bli att le åt.

-       Får man ingen god natt puss?

-       Nej det kan du glömma!

-       Inte ens en liiiiiiten? Försökte han.

-       Nepp. Sa jag bestämt.

-       På kinden?

-       Nej!

-       På hakan?

-       Nope!

-       Nehep, sa han besviket. Varför då? Frågade han sen.

-       För det är bara snälla pojkar som får pussar, skrattade jag. Inte idioter som slänger ner tjejer på golvet!

-       Men du ville ju att jag skulle släppa dig, flinade han.

Jag skakade på huvududet och stängde dörren igen. Jag tryckte örat mot dörren och lyssnade efter hans fotsteg som hördes allt mindre och sen hur en dörr öppnades och stängdes.

Jag borstade tänderna i badrummet och sminkade av mig, sa god natt till dem andra och gick in till mitt sovrum och drog på mig en stor T-shirt att sova i. När jag precis hade släkt lampan hörde jag hur det prasslade till vid dörren. Vad var det? Jag state mig upp i sängen och tände lampan. På golvet framför dörren låg det en vikt liten papperslapp. Jag tassade bort över golvet och hämtade den. Jag kröp ner under täcket igen och vecklade nyfiket upp lappen. Där stod det skrivet med en vacker handstil.

Sorry, sweetie, I’m going to make it up for you tomorrow. Promise! Until then, good night and sweet dreams

Jag läste lappen en gång till och log för mig själv. Sen släckte jag lampan och lade huvudet på kudden. Långsamt kände jag hur mina ögonlock föll ihop.

Det var första natten jag drömde om Justin.

Chaz perspektiv:

-       Dude, varför sa du inte att din kusin är het??! Utbrast Ryan så fort vi alla var samlade i sovrummet.

-       Haha! Jag vet inte, för att jag inte kan stöta på min kusin?

-       Men jag kan!

-       Ledsen, men Justin var före dig.

Jag tittade bort på Justin som låg på ryggen i sängen och stirrade upp i taket. Han såg ut att ligga och tänka på något. Eller någon… Jag märkte på sättet han betedde sig kring Angie, och på sättet han tittade på henne att han verkade gilla henne.

-       Ey Justin, vakna upp ur drömmarnas värld!

Justin vaknade till och satte sig upp och flinade.

-       What’s up?

-       Vad är grejen med dig och Angie? Gillar du henne eller?

-       Ehm… jag vet inte... vi känner ju inte varandra än, sa han och det såg nästan ut som om han rodna. Justin brukar ALDRIG rodna. Han har alltid varit självsäker och frammåt.

-       Det verkar i alla fall som om du gillar henne.

-       Mm… sa Justin och började tänka igen. Problemet är bara att hon är så svår att tyda. I ena stunden ler hon mot mig, men i andra stunden är hon arg och kallar mig för idiot.

-       Ge henne bara lite tid, sa jag uppmuntrande. Men du skulle bara våga såra henne, för då får du med mig att göra! Varnade jag. Halvt på skämt, halvt på allvar. Visserligen var Justin en av mina bästa kompisar, men Angie var familj. Och familjen kommer alltid först.

Angies perspektiv:

Jag vaknade av min mobil surrade till. Jag tog upp telefonen och såg att jag hade fått ett sms från ett okänt nummer.

Rise and shine sweetheart! Come to the kitchen, I’ve made u breakfast:)

Jag hoppade upp ur sängen och tog på mig ett par mysbyxor och satte upp håret i en slarvig tofs. Så fort jag öppnade dörren kände jag doften av nygräddade amerikanska pankakor. Huset var tyst, så jag antog att dem flesta fortfarande sov. Klockan var ju trots allt bara halv nio. I köket stod Justin framför spisen med en stekpanna i handen.

-       God morgon, mumlade jag med nyvaken röst och gäspade.

-       God morgon shawty, jag har gjort frukost till dig! Sa han stolt.

-       Varför? Undrade jag och log.

-       Jag sa ju att jag skulle gottgöra dig efter det som hände igår. Sätt dig, uppmanade han och gjorde en gest mot barstolarna.

Jag gjorde som han sa och satte mig lydigt på stolen. Förväntansfullt tittade jag på medan Justin grejade i köket. Han hade på sig ett par gråa mjukisbyxor och en vit t-shirt. Håret var rufsigt och stod åt alla håll. Han var riktigt söt. Han ställde han ett fat med pankakor framför mig. Pankakorna var garnerade med jordgubbar och blåbär och över hade han strött på florsocker. I den översta pankakan hade han med hjälp av sirap målat ett hjärta och inuti hjärtat hade han skrivit ”SORRY”. Jag log stort och tittade upp på honom.

-       Har du gjort dem här?? Frågade jag förvånat. Till mig?

Han kliade sig i nacken och såg lite generad ut.

-       Ja…

-       Det var det gulligaste någon någonsin har gjort för mig, erkände jag.

-       Smaka på dem! Bad han otåligt.

Jag tog en stor bit och stoppade i munnen. Jag njöt av den fantastiska smaken av fluffiga pankakor, syrliga jordgubbar och söt sirap.

-       Det där var dem godaste pankakorna jag någonsin ätit!!

-       Menar du det? Hans osäkra leende försvann och han sken upp i ett stort leende.

-       Verkligen! Vad har du för hemlighet?

Han berättade hans tips hur man får den perfekta fluffiga konsestensen och jag lyssnade intresserat. Kakmonster som jag är älskar jag allt som är sött. Inklusive amerikanska pankakor!

En timma och en hög med pankakor senare hade resten av familjen vaknat.

-       Vad har ni gjort? Frågade Chaz leendes när han kom in till köket.

-       Ätit frukost, sa Justin helt oskyldigt och tittade på mig. Jag rodnade lite.

Han flinade men sa inget mer utan öppnade kylskåpet och tog fram ett paket mjölk. I ett annat skåp tog han fram en skål och ett paket med flingor. Sen satte han sig vid bordet och började gluffsa i sig sin frukost som om han inte hade ätit på en månad. Jag skakade på huvudet. Killar och deras bordskick, vad var det för fel på dem?

-       Jag går och duschar, sa jag till dem andra och reste mig upp. Precis när jag var på väg ut ur köket kände jag hur en hand tog tag i min arm och drog mig tillbaka.

-       Är jag förlåten nu? frågade Justin och log ett busigt leende.

-       Nästan, men inte riktigt än! Sa jag och blinkade. Sen vände jag mig om och gick till badrummet. Innanför dörren låste jag om mig, tog av mig kläderna och vred om det varma vattnet. Medan jag lät vattnet sköla mitt ansikte så tänkte jag på samma kille som hade tagit upp mina tankar de senaste dygnen. Justin. Innerst inne insåg jag att jag nog började gilla honom. Men jag var för feg för att erkänna det för mig själv. Tänk om han gjorde så här med alla tjejer? Flörtade, gjorde pankakor åt dem och tittade dem i ögonen på det där alldeles speciella sättet? Kanske tyckte han inte alls att jag var lika speciell som jag tyckte han var. För vad var jag egentligen? En vanlig tråkig tjej från en liten stad i Canada. Ingen underbar, ingen mästare i någon sport, ingen killmagnet och definitivt ingen världskänd popstjärna. Han är alldeles för bra för dig, Angie! Försökte jag intala mig själv. Det är lika bra att ge upp. Men ändå så kunde jag inte släppa tanken av honom. Det hade nu blivit en omöjlighet. När jag var med honom ände jag mig varm och hel. Utan honom kände jag mig bara kall och ensam. Hur kunde man ändra inställningen mot någon på bara ett drygt dygn? Tänk vad som kunde hända på en hel vecka??

Angies perspektiv:

När mammorna kom hem hjälpte jag dem att packa upp varorna och börja med maten. Dels för att jag tycker att det är kul med matlagning, men dels för att jag fick en ursäkt att komma undan killarna ett tag. Det var inte det att dem inte var snälla mot mig, men jag kunde inte riktigt slappna av, speciellt inte när Justin var i närheten. Jag kände nåt konstigt i magen varje gång jag såg honom. Jag visste inte vad det var, och jag hade aldrig haft denna känsla förut. När jag var mitt uppe i att skala morötter kände jag ett par stora starka händer på mina axlar. Av rädsla tappade jag moroten som jag höll i handen och vände mig om. Bakom mig stod Justin och log stort.

-       Behöver du hjälp? Frågade han snällt.

-       Eh.. nee det är.. lugnt! Stammade jag.

-       Säkert? Frågade han tvivlande och tittade menande på högen med oskalade morötter som låg framför mig. Som sagt, många killar- mycket mat.

-       Okej då, kanske kan vara bra så att jag blir klar innan imorgon!

Justin skrattade och satte sig på stolen mittemot mig.

-       Så, varför är du här och inte med Chaz och Ryan? Frågade jag nyfiket. Jag trodde att ni hade längtat ihjäl er efter varandra nu när du har varit borta så länge.

-       Jo, det har vi men jag tänkte att jag kunde hjälpa till här i köket.

-       Varför?

-       För jag gillar att laga mat, och så vill jag visa Anne min tacksamhet över att jag får bo här med er i en vecka. Det betyder verkligen jättemycket för mig. Det är skönt att komma ifrån allt jobb ett tag, och få lite ledigt.

-       Jag trodde du älskade ditt jobb och dina fans? Frågade jag skeptiskt. Han har allt en människa kan drömma om och nu sitter han här och klagar?

-       Nejnej, missförstå mig inte! Protesterade Justin. Jag älskar verkligen mina fans och är enormt tacksam över att ha fått denna möjligheten. Det var verkligen en dröm som gick i upplevelse. Det är bara det att… han blev tyst och kom bort sig.

-       Att vadå? Frågade jag och uppmanade honom att fortsätta.

-       … ibland kan det bli lite mycket. Kan du förstå känslan att aldrig kunna åka till affären i mjukisbyxor och smutsigt hår utan att det kommer ut bilder på dig i tidningarna? Eller så fort du gör något misstag, så vet hela världen om det en timma senare? Han kollade på mig med en beskymrad min. Först nu såg jag i hans ögon hur trött han såg ut, helt utarbetad. Det är väl inte så konstigt iförsig. Killen jobbar ju från 8 på morgonen till 8 på kvällen, varje dag, varje vecka. Inte konstigt att han är trött!

-       Även om jag inte vet hur det känns, så kan jag föreställa mig. Det måste vara jobbigt att aldrig kunna slappna av.

-       Lite, ibland. Erkände han och suckade.

Vi förblev tysta och fortsatte skala morötterna. Någon gång råkade våra knän mötas under bordet och det kändes som en elektrisk stöt.

Justins perspektiv:

Middagen var fantastisk. Maten var underbar och alla satt och pratade och skrattade. Jag satt mellan Ryan och Chaz's pappa och vi var mitt uppe i en livlig diskussion om vilket hockeylag som borde vunnit serien. Jag påstod att Maple leaves borde vunnit, medan Ryan och Dave var fast beslutna att Montreal Canadiens spelade bäst. Jag tittade bort över andra sidan bordet. Där satt Angie med Chaz och båda skrattade högt åt något roligt skämt som Angies bror John hade berättat. Hon var så söt när hon skrattade. När hon märkte att jag tittade på mig vände jag bort blicken och började prata med killarna igen. Jag log för mig själv. Det var verkligen härligt att sitta här med sina bästa kompisar och deras familjer och prata om  vardagliga saker som hockey, senaste x factor-avsnittet, drömresemål och nyheter. Inget jobb, inga paparazzi, inga soundchecks, inga galna fans. Bara en lugn härlig vecka med underbara människor. Och en väldigt snygg tjej förstås.

Angies perspektiv:

Efter maten hjälptes alla åt att duka undan tallrikarna och diska. John gick ut till vardagsrummet och kom tillbaka några sekunder senare med Trivial Pursuit i handen.

-       Någon som vill spela? Utbrast han.

-       Jaaa! Ropade alla. Det var evigheter sen jag hade spelat det sist.

-       Nice! Okej, jag börjar ta fram spelet medan ni slöfockar diskar undan, skämtade han. Para ihop er i lag två och två så länge!

Jag tittade mig runt omkring efter Chaz. Jag hoppades att han ville spela med mig. För jag antog att mammorna, papporna och John och Luke redan var självklara lag.

-       Ska vi spela tillsammans? Frågade någon bakom mig. Jag vände mig om och mötte Justins blick.

-       Eh… jag hade tänkt fråga Chaz, sa jag tveksamt.

-       Verkar som Chaz är upptagen, skrattade Justin och nickade huvudet bort mot soffan där han och Ryan satt med huvudena tätt ihop och såg ut att planera spelstrategier.

-       Jaha, då antar jag att det bara är du och jag kvar, sa jag och log osäkert.

När vi gick bort mot vardagsrummet lade Justin handen lätt på min rygg.

-       Var inte ledsen shawty, vi är ju the dreamteam! Sa han självsäkert. Vi är oslagbara!

Jag fnittrade. Vi satte oss bredvid varandra i soffan. Chaz vände sig mot oss med en förvånad blick.

-       Bieber och the hater? Det trodde jag inte!

-       Vadå? Frågade Justin förbryllat. Åh nej..

Chaz flinade.

-       Visste du inte att Angie är en bieber-hater Justin? Hon gillar inte dig och din musik. Han såg ut att riktigt njuta av det. Visst, även om det kanske var sant så ville jag av någon konstig anledning inte att Justin skulle veta. Jag ville inte såra honom. Speciellt inte nu när vi började lära känna varandra.

-       Chaz håll käften, sa jag irreterat.

Jag sneglade mot Justin, men till min förvåning märkte jag att han skrattade.

-       Jag lovar att jag kommer få dig till en belieber efter denna veckan! Sa han självsäkert, fast med glimten i ögat.

-       Och jag lovar att det inte kommer hända, sa jag kaxigt tillbaka.

-       Hör jag ett vad?

-       Ja det tror jag allt.

-       Deal! Men nu spelar vi!!! Go dreamteam! Skrek Justin med fjantig röst.

Det visade säg att vi faktiskt var något utav ett dreamteam. Justin klarade nästan alla sport och musik frågorna, medan jag var grym på historia och natur.

-       Tokyo är en av världens största städer och där är nu världens näst högsta byggnad precis nybyggd. Vad kallas byggnaden? Läste Luke på kortet och flinade nöjt, säker på att vi inte skulle kunna svaret. Men till min förvåning svarade Justin snabbt.

-       Tokyo Sky Tree.

Jag tittade med höjda ögonbryn på honom och han log triumferat. Jag såg hur Luke vände på kortet och läste det rätta svaret som stod på baksidan. Hans ögon vidgades och hans mun gapade.

-       Hur visste du det? Frågade jag och Luke samtidigt och vände oss mot Justin.

-       Jag var i Tokyo för två veckor sedan, och då var jag på en invigning där, sa Justin och log lite blygt.

-       Kul för dig då, sa Luke surt. Ni hade rätt, slå igen!

-       Yeees! Utropade jag och höll upp handen mot Justin för en highfive. Han skrattade och gjorde highfive med mig. Tävlingsmänniska som jag är, så har jag en tendens till att bli lite väl uppspelt när jag spelar spel. På grund av det brukade jag därför ofta undvika sådana här spel.

Justin skakade tärningarna men innan han slängde ut dem på spelplanen beodrade han mig att blåsa på hans hand, vilket enligt honom skulle föra med sig tur. Jag fnissade och böjde mig ner och blåste på hans fingrar. Han slängde ut tärningarna som visade två sexor.

-       Wohoo! Vinner vi denna frågan får vi en ”tårtbit”, sa Justin exalterat och syftade på de små trekantiga bitarna som man ska fylla sin spelpjäs med. Jag vet, grym förklaring.

-       Okej, sa Anne och drog upp ett kort ur högen. En historiafråga kommer här! Justin suckade besviket men jag spände öronen. Kanske detta var någonting jag kunde?

-       Vilken händelse var det som fick amerikanerna att gå med i Andra Världskriget? När inträffade denna händelse?

-       Iiiiiiiihhhhhh!!! Pep jag.

-       Vad är det? Kan du?? Frågade Justin hoppfullt.

-       Jaaaa! Jag hade prov om detta förra veckan, utbrast jag. Händelsen var japanernas attack mot Pearl Harbour, Hawaii, och det inträffade på morgonen den 7:e december 1941!

-       Rätt! Sa Anne och log.

-       Yeeeeeeees! Skrek jag och Justin. Vi får en brun plopp! Vi får en brun plopp! Sjöng vi och gjorde segerdans.

Två timmar senare hade vi spelat klart. Tyvärr så vann papporna med en plopp mer än mig och Justin. Men konstigt nog så gjorde det inget, trots min annars galna vinnarskalle. Innan vi lade oss gav Justin mig en snabb, men varm kram.

Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Skulle jag skaka hand med dem? Åhhh döda mig!

I panik skickade jag snabbt iväg ett sms till Chaz.

Jag log åt Chaz sms. Men innan jag hann svara så ringde det på dörren. Då var det dags. Stunden jag både längtat efter men fasat över var här. Jag drog ett djupt andetag och kollade mig i hallspegeln. Ta det lugnt Angie, allt kommer gå bra intalade jag mig själv. Jag fixade till håret och klistrade på ett leende på ansiktet. Jag låste upp låset och drog i handtaget. Bakom dörren stod en lång mörkhårig kille med ett stort flin på läpparna, ett flin som jag mycket väl kände igen, trots att det var några år sen sist. Ryan.

-       Hej, sa jag och log.

-       Angie? Är det du?? Jag känner knappt igen dig, du ser helt annorlunda ut! Utbrast han och drog in mig i en hård kram innan jag hann reagera. Sen släppte han taget och backade ett steg så att han kunde titta på mig. Wow… mumlade han.

Som vanligt blev jag knallröd om kinderna. Jag var inte van att få komplimanger från killar. Typiskt…

-       Hur är det…? Mer han jag inte fråga förrän dörren på bilen öppnades och en kille steg ut. Jag tappade min talförmåga. Där var han, Justin. Han höll telefonen vid örat och såg ut att prata med någon. För några sekunder stod jag bara och tittade på honom. Jag blinkade till och kom tillbaka till jorden igen.

Ryan stod och babblade på om hur länge sedan det var vi sågs och verkade inte ha märkt någonting. Jag fortsatte prata med honom men kunde inte låta bli att iaktta den vackra figuren som stod några meter bort. Ja, jag erkänner det. Han är rätt snygg.

Justins perspektiv:

När vi äntligen var framme så ringde självklart Scooter.

-       Hey man, what’s up?

-       Hej Justin! Du jag ville bara påminna om photoshooten nästa vecka, började han och jag suckade tungt. Lyssna på mig innan du börjar sucka, skrattade Scooter, jag har nämligen fixat så att plåtningen är i Toronto så att du kan stanna kvar hemma en liten stund till.

-       What??? Tack Scooter du är bäst!

-       Jag vet, sa Scooter och jag hörde hur han flinade. Jag skickar en bil som kommer och hämtar dig den 3:e, alltså tre dagar efter nyårsafton.

- Jag vet, jag kan faktiskt räkna ut det själv! Bara för att jag är snygg betyder inte det att jag är dum, skojade jag.

Scooter bara skrattade. Vi sa hejdå och lade på. Jag stoppade ner iPhonen i bakfickan och kollade upp. Framför Ryan stod en tjej. Jag hade aldrig sett någon vackrare. Ett vackert ansikte, lockigt brunt hår som föll ner över axlarna och en snygg kropp. Jag började gå emot dem, utan att släppa blicken på den vackra flickan. Ett par nyfikna bruna ögon mötte min blick och jag log mot henne. Jag kunde inte tyda om hon var ett galet fan eller inte. Hur skulle hon reagera. Jag hoppandes att om hon var ett fan så skulle hon åtminstånde kunna behärska sig denna veckan och behandla mig som en vanlig människa. Jag drog ett djupt andetag innan jag var framme. Okej hon var, förlåt mig Gud, jävligt snygg! Galet fan eller inte så kunde jag inte låta bli att flörta lite. Hittills hade hon ju i alla fall inte börjat skrika eller gråta.

Angies perspektiv:

Jag såg hur han lade på luren, och sen tittade han upp och fick syn på mig. Han log världens underbaraste leende. Jag smälte inombords. Han började gå emot oss och jag kände hur hjärtat dunkade snabbare. Ju närmare han kom desto snyggare blev han. Att hata Justin kändes plötsligt som en omöjlighet. Men det dröjde inte länge tills den känslan försvann. Det räckte med att han öppnade sin mun.

Klädd i ett par svarta jeans och en tight mörkgrön t-shirt sträckte han fram handen.

-       Tja, Justin… sa han och log ett flörtigt leende medan han kollade mig rakt i ögonen. …Bieber. Tillade han.

Vem gör så? Säger sitt hela namn så där? Jag menar, jag går ju inte runt och säger ”Hej, jag heter Angie Reynolds” till alla jag träffar. Jag sträckte fram handen.

-    Tro mig, jag vet redan vad du heter, sa jag och himlade med ögonen.

Visst, jag vet vad ni tänker. Chaz och Amy bad ju mig att vara trevlig. Men kom igen! Han var bara så himla självsäker på sättet han pratade och rörde sig… Något som många säkert ansåg som sexigt, fann jag bara irriterande. Varför betedde han sig inte som en vanlig människa?

Han skrattade högt.

-       Jaså? Okej, låt mig gissa. Kan denna snygga tjej möjligtvis heta, jag vet, inte… Angel?

-       Angie, rättade jag honom surt men kunde inte låta bli att hoppa till lite inombords när han kallade mig snygg. Vad gjorde den här killen med en egentligen?

-       Angie får det bli. Vackert namn, sa han och log och tittade mig i ögonen.

De där ögonen… Ljusbruna, glittrande ögon som fick en att smälta.

-       Tack, sa jag och log utan att tänka mig för. Jag kunde inte släppa honom med blicken.

Ryan harklade till bakom oss och jag ryckte till.

-       Förlåt om jag stör ert lilla ”moment”, men var är Chaz? Frågade han och flinade.

Jag kände direkt att kinderna började hetta till. I ett försök att dölja mitt röda ansikte tittade jag ner och låtsades kolla på mobilen.

-       Han är nog här när som helst, jag smsade honom när ni kom hit. Sa jag och viftade med telefonen för att förtydliga det. Som ett tecken från himlen öppnades dörren av Chaz. Tack gode gud!

-       Chaz!! Ropade Ryan och sprang bort till honom för att ge honom en manlig kram och en klapp på ryggen. Jag log medan jag tittade på de två killarna, som såg ut att inte ha träffats på flera år, men egentligen var det väl bara en vecka sen. Det var som bröder, oskiljaktiga. Plötsligt kände jag någons andedräkt mot mitt öra. Jag rös till.

Justins perspektiv:

-       Aww, fick jag dig att rodna, viskade jag retsamt i hennes öra.

-       Håll käften, väste hon och slog till mig på armen.

-       Ausch, utbrast jag och gned mig på armen, som om det hade gjort ont. Du kommer få betala tillbaka, sa jag och blinkade innan jag lämnade henne för att hälsa på Chaz.

Vi kramade om varandra hårt, jag hade verkligen saknat honom.

-       Ser att du och Angie redan kommer bra överrens… Angie, vad var det jag sa om att inte slå Justin? Flinade Chaz och kollade på sin kusin.

Hon flinade och ryckte på axlarna.

-       Han bad om det!

Chaz och Ryan skrattade högt, jag med.

Ryan sträckte fram handen i luften för att göra en high-five med Angie.

-       Yo go girl! Den där killen kan behöva lite stryk ibland, jag håller med dig, skrattade han.

Angie skrattade och tittade på mig. Hon var så vacker, det var helt galet. Av alla tjejer och kändisar jag har träffat i mitt liv var hon klart snyggast, utan tvekan. Jag log mot henne. Hon vände bort blicken. Den där tjejen asså… hon hade allt jag hade drömt om. Ett vackert leende- check. Hon hade vita perfekta tänder, som i en tandkrämsreklam. Läpparna såg mjuka ut, rosa fylliga läppar. Dem hade jag inte haft något emot att kyssa. Varje gång hon log kunde inte jag inte också låta bli att le. Vackra ögon- check. Jag kunde inte sluta titta in i de där vackra bruna ögonen som glänser till varje gång hon skrattar. Och jag kunde redan höra att hon hade ett sinne för humor. Allt var verkligen perfekt. Förrutom en sak, hon var extremt blyg och svårflörtad. Det verkade som om hon inte gillade mig. Och hon var definitivt inget galet fan. Men av någon konstig anledning gillade jag det. Det är som om jag är så van att få vad jag ville nu för tiden, om det så handlade om pengar, bilar, kläder eller tjejer. Men nu skulle jag få kämpa för att få det jag ville ha. Och den här gången skulle jag verkligen inte ge upp.

Råkade hoppa över kapitel 6, om det var nån som märkte det;) Hur som helst, här kommer "det nya" kapitel 8... hope u like it!

Så fort alla hade gett sig iväg, killarna till skidbacken och mammorna till affären så började jag göra iordning i gästrummet. Det var ju lika bra att få det gjort! Medan jag bäddade båda sängarna kunde jag inte låta bli att känna lite spänning över vetskapen att en världstjärna, trots att hans namn var Justin Bieber, skulle i sova i denna sängen inatt och 6 dagar frammåt. Bara en vägg emellan till mitt rum. Så fort jag tänk tanken skakade jag bort den, och gick till städförrådet för att hämta dammsugaren. När rummet var färdigstädat gick jag till mitt rum för att hämta datorn och satte mig sedan vid barstolarna, aka. Den superhemliga internetplatsen, och loggade in på Twitter. Jag ryckte till av förvåning. 50 nya followers och 20 mentions??! Det var ju mer än dubbelt så många followers som jag hade innan. Jag bläddrade igenom listan av mina nya följare. Många hade namn som @Bieeberbaby96, @JBsfuturewife och @belieberNr1, men det reagerade jag inte särskilt stort på. De flesta av mina kompisar, och typ halva twittervärlden hette någonting som var förknippat med Justin. Någon hade skrivit:

Hur fan kunde de veta att jag var Chaz’s kusin?? De där beliebersen är ju helt galna. När jag läste nästa tweet blev jag ännu mer förvånad. Var det verkligen sant??

Resten av de andra tweeten handlade om samma sak. Att Justin hade följt och retweetat mig på twitter och att jag borde vara så lycklig och tacksam. Vissa sa att de hatade mig, andra sa att de avundade mig. Jag kollade igenom mina nya followers igen för att se om det verkligen kunde stämma, men jo, det gjorde det. @justinbieber följde mig och hade retweetat mitt tweet jag skrivit imorse.

Jag kom på mig själv med att sitta och storflina. Vad var det med mig själv egentligen? Jag rycktes upp av mina tankar när en irreterande ringsignal fyllde hela huset. Det var Amy som ringde mig på skype. Jag svarade snabbt.

-       Heeeeeej älskling, ååååh vad jag saknar dig!!! Tjöt jag.

-       Heeeej A, saknar dig med… sa Amy snabbt, men vi har viktigare saker för oss. Varför följer Justin dig på twitter? Varför ska du spendera en hel vecka i samma hus som honom? Och framförallt, VARFÖR HAR DU INTE BERÄTTAT NÅT FÖR MIIIIIIIG???

-       Förlåt, jag har bara haft så mycket att göra de senaste dagarna och ahr inte fått en ensam stund till att ringa dig, och internet är dåligt här och…

-       Sluta upp med ursäkterna! Jag förlåter dig om du berättar allt nu! Varenda liten detalj!! Allt du har gjort sen vi sa hejdå, varenda samtal, händelse, varenda andetag du tagit! Kom igen, berätta! Jag dör av nyfikenhet här borta!

-       Haha lugna ner dig! Det är ingen stor grej!!

-       INGEN STOR GREJ???? JUSTIN FUCKING BIEBER SKA BO I SAMMA HUS SOM DIG I EN HEL VECKA OCH DU SITTER OCH PÅSTÅR ATT DET INTE ÄR EN STOR GREJ???

-       Jag berättar ingenting om du inte lugnar ner dig, slutar avbryta mig och håller käften! Varnade jag och skrattade.

-       Förlåt, jag ska vara tyst jag lovar. Berätta nu bara!

-       Okej, det började med att vi kom fram….

Och så satte jag igång och berättade allt som hade hänt, från början till slut. Amy glömde snabbt hålla det hon hade lovat, hon avbröt mig efter varannan mening. Men ”Vaaaa??!” ”Vad sa han sen?” ”Vad gjorde du då???!” Och ”SKÄMTAR DU MED MIG???”.

Som mest uppspelt blev hon såklart över det där som Chaz hade berättat första kvällen. Att Justin ”lätt skulle lägga in en stöt” eftersom han tyckte att jag verkade som en intressant tjej, eller vad det var… Till slut hade hon lugnat ner sig hyfsat.

-       Bara en sista fråga?

-       Ja vad är det? Suckade jag.

-       När kommer de???!!

-       Eh, jag tittade på klockan och blev plötsligt lite nervös, om en halvtimma!

-       Whaaaat? Oj då har vi inte lång tid på oss. Du får duscha assnabbt, men se till att raka benen för killar gillar inte när tjejer har håriga ben och…

-       Amy, vad snackar du om??

-       Angie, lyssna på mig, sa hon och lät som en mamma. Jag har mer erfarenhet av killar än vad du har, det vet vi båda två!

-       Men varför ska jag ens raka benen, jag kommer ju ha byxor på mig. Det är ju mitt i vintern för fan! Och varför ska jag duscha överhuvudtaget, jag gjorde ju det igår?

-       Angie, snälla!! Jag ber dig! Om jag inte ska få en chans att träffa honom, så vill jag i alla fall se till att när Du träffar honom så ska det vara PERFEKT! Sa hon och gav mig hennes hundvalpsblick. Snällasnällasnälla bara gör som jag säger? Bad hon mig.

Jag visste att hon aldrig skulle ge sig, så det var lika bra att ge upp.

-       Okejdå, suckade jag. Vad vill du att jag ska göra?

Amy sken upp.

-       Du är bäst! Okej, fort hoppa in i duschen, och lägg inte på! Jag sitter kvar här och bestämmer kläder så länge.

-       Vad är det för fel på det jag har på mig?

-       Angie lilla söta Angie, bara gör som jag säger, okej?

-       Okej… sa jag, och började ta av mig kläderna och vred runt kranen.

-       Ta den där passionsfruktstvålen jag gav dig! Du vet det från the Bodyshop! Justin älskar passionsfrukt, hörde jag henne ropa från datorn.

-       O herre, det är kommer bli några riktigt långa 30 minuter…

-       Vi hinner inte blåsa ditt hår, det är bättre att lägga tid på sminknigen, fastslog Amy. Låt det självtorka och bli sådära lockigt! Och sminkningen måste se helt naturlig ut, han får ju inte tro att du har ansträngt dig för att de snygg ut. Hon babblade på så snabbt att jag knappt hängde med.

Jag drog ett sista drag med rougeborsten innan jag gick in till sovrummet och lät Amy välja mina kläder.

-       Pröva de där jeansen!

Jag gjorde som hon sa.

-       Perfekt! Också tar du det linnet, med den tröjan över! Och det halsbandet! Har nu något bra armband som matchar?

-       Det här? föreslog jag, och höll upp ett armband som bestod av flera ringar framför kameran.

-       Ja det bli asbra! Så snurra runt nu, och låt mig se på dig.

Jag skrattade men gjorde som hon sa. Om det var något som Amy var bra på, så var det att välja kläder, tänkte jag medan jag studerade mig själv i spegeln.

-       Du är skitsnygg, du är rolig, du är bra på alla sätt! Lycka till nu, snälla släpp din lilla ”Åh jag hatar Justin Bieber, blablabla”, ge honom en chans! Är han verkligen ett rövhål, så lovar jag att du får skrika ”vad var det jag sa?” i mitt ansikte, men tills dess, snälla FÖRSÖK åtminstånde! Du vet inte hur många tjejer som hade velat vara i den sitsen du är idag.

-       Jag vet! Tro mig, hade jag kunnat hade jag utan att tveka bytt med dig, för jag vet hur gärna du hade velat detta!

-       Tack sötnos, suckade Amy. Du anar inte hur avundsjuk jag är! Lova att smsa och ringa mig så fort du får chansen, jag vill veta…

-       ..ALLA detaljer! Sa vi samtidigt. Hon skrattade.

Plötsligt hörde vi en bil köra upp på uppfarten.

-       Är det dem? Frågade Amy uppspelt.

-       Jag vet inte…

-       Lycka till nu älskning! Det kommer gå hur bra som helst! Oroa dig inte. Hejdå, love you!

-       Love you too! Sa jag och lade på.

Jag tittade ut genom dörren och hoppades att det skulle vara familjen Somers silvriga volvo. Men det var det inte. Istället var det en stor, svart Range Rover. Justins Range Rover. Mitt hjärta stannade….

Nästa kapitel kommer förhoppningsvis i helgen:)

-       Auch, se dig för! Ropade jag till Chaz som åkte rakt in i mig i backen. Efter att inte åka skidor på minst två år, fråga mig inte varför, så var jag väldigt ostadig. Jag hade lyckats få på mig skidorna, stakat mig fram till liften och efter en stunds tvekan och oro tagit mig upp till backen. Allt hade gått bra, ända tills nu. Självklart ramlade jag. Chaz bromsade in framför mig så att snön skvätte. Han brast ut i skratt så att även han var nära på att ramla.. Men när han såg min arga min så ångrade han sig genast.

-       Förlåt, sa han, men jag såg på honom hur svårt han hade att hålla tillbaka skattet. Det såg bara så rolig ut. Du ser ju ut som bambi på hal is!

-       Ha-ha! Sååå roligt! Jag brukar faktiskt vara bra på skidor! Protesterade jag tjurigt. Men det är inte så lätt när man ständigt blir påkörd av egotrippade dårar i backen hela tiden. Plus det faktum att jag har inte åkt på typ 2-3 år!

-       Heyhey, chilla tjejen! Jag menade inget illa, det var inte med meningen. Kom här, låt mig hjälpa dig upp så åker vi ner till fiket där borta och tar varsin varmchoklad. Låter det bra? Frågade Chaz, log ett snett leende och sträckte fram sin hand.

-       Deal, sa jag, men bara för att jag är riktigt svag för varm choklad! Innan jag började åka igen såg jag till att skidorna satt på som det skulle. Väl där nere insåg jag att det inte hade gått så dåligt trots allt.

-       Du åker ju nästan bra, erkände Chaz och flinade. För att vara tjej alltså.

-       Du åkte också rätt bra, för att vara tjej, sa jag tillbaka och blinkade.

Han skrattade högt. Vi satte oss vid ett mysigt bord på cafét, precis bredvid en tänd varm brasa. Servitrisen kom fram för att ta vår beställning, och vi båda bad om varsin stor varmchoklad med grädde och marsmallows.

-       Jag trodde inte smala tjejer åt onyttiga grejer, sa Chaz förvånat.

-       Wow, då har du inte bra erfarenhet av tjejer. Jag är världens godis- och kakmonster. Synen av Angie UTAN en godispåse gör mina kompisar oroliga. ”Har det hänt nåt? Varför äter du inte godis? Mår du bra?” Sa jag med tillgjord tjejröst och imiterade mina kompisar. Chaz skrattade så mycket att folk runt omkring kollade konstigt på honom.

-       Haha du är ju sjuk! Men hur kan du väga så lite då?

-       Bra matsmältning antar jag, och tack gode gud för det. Och så tränar jag väl en del…

-       Jaså, vadå?

-       Jag dansar rätt mycket, spelar golf och har precis slutat i hockey.

-       Hockey? Imponerad! Sen började han skratta.

-       Vad är det? Frågade jag nyfiket.

-       Hahaha jag bara insåg precis att du och Justin har EXAKT samma intressen. Ni måste vara själsfränder, retades han.

-        Åh bara håll käften, sa jag och tittade surt på honom.

Chaz perspektiv:

Oops, hon blev visst rätt sur. Dags att byta samtalsämne.

-       Längtar du tills imorgon? Julafton?

-       Shit, är det redan imorgon?

-       Yepp, sa jag lyckligt. Lätt bästa dagen på året.

Efter att ha suttit och pratat i nästan två timmar, tiden gick verkligen fort i Angies sällskap, så bestämde vi oss för att åka ett tag till. Vi kom inte tillbaka till huset förrän framåt kvällen, precis när solen gått ner.

-       Så Justin kommer ju om två dagar… exited?

-       Ohh det ska bli helt gaaaalet! Skrek Angie, med stark sarkasm.

-       Jag vet att du inte gillar honom och så, och jag uppskattar faktiskt att det finns någon som inte skulle göra vad som helst för honom, men jag tycker ändå att du borde ge honom en chans. Han är jätteschysst när man väl lär känna honom, jag lovar. Plus att det lär ju bli ganska akward stämning om du kommer vägra att prata med honom…

Angie stod tyst ett tag och bara kollade ner i golvet. Efter en lång spänd väntan öppnade hon äntligen munnen.

-       Jag antar att jag kanske kan försöka, men jag lovar inget! Shit, jag fattar inte att jag just sa det där, hörde jag henne mumla för sig själv.

Jag flinade stort.

-       YES!! Det här kommer bli awesome! Du, jag, Justin och Ryan tillsammans en hel vecka… kan det bli bättre?

Jag var lyckligare än jag varit på väldigt länge.

Angies prespektiv:

Han såg verkligen glad ut. Och jag var glad över att han var glad. Visst skulle det kanske bli lite jobbigt med Justin, men jag skulle bara helt enkelt få stå ut. Jag skulle definitivt inte smöra för honom, men inte heller bete mig som en envis, tjurig barnunge.

-       Vänta bara, efter denna veckan kommer du ha fallit för Justin. Något kommer hända mellan er, jag känner på mig det! Sa han och fnissade som en liten tjej.

-       Dream on baby, skrattade jag. Jag lovar dig, det kommer ALDRIG att hända.

4/1 2012 12.46 (en vecka senare)

Så här i efterhand ångrar jag väl lite att jag sa det där. I alla fall det där om att lova. Jag brukar verkligen hålla mina löften. Men detta löfte skulle visa sig vara något utav en omöjlighet att inte bryta. Jag gjorde det inte med mening dock, det bara hände. Promise!

Love, A

Chaz perspektiv:

Wow, tjejen hade verkligen förändrats enormt. Hon var rolig, snäll, söt… Jag trodde att denna veckan tillsammans med henne i samma hus skulle bli ett helvete, men där tog jag fel. Jag tittade på Angie som hade tagit upp datorn i knät igen och tittade på skärmen med en beskymrad min.

-       Problem med internet? Gissade jag.

-       Jaaaa! Funkar det inte i detta huset?

-       Jo, du vet bara inte om den magiska internetplatsen här i huset. Där den högsta uppkopplingen finns.

-       Nej men du verkar ju veta! Berätta! Snälla jag dör av facebookabstinens här borta!

Jag bara skrattade.

-       Tyvärr, men det är bara snälla tjejer som får veta den hemliga platsen… retades jag. Du måste säga dem magiska orden!

-       Snällasnällasnälla??! Snälla, söta, rara, underbara, snygg… biffiga, sa Angie och flinade, fantastiska och smarta kusin Chaz, skulle du möjligtvis kunna berätta din superhemliga hemlighet för mig??

-       Hm…. Sa jag och låtsades tveka. Okejdå, men lova att inte berätta för någon då!

-       Jag lovar! Sa hon och såg allvarlig ut. Hon var verkligen desperat efter internet.

-       Vid barstolen närmast fönstret i köket, viskade jag.

-       TACK!! Utbrast Angie och kramade mig av glädje.

Hon flög upp ur sängen, men jag hann stoppa henne innan hon öppnade dörren.

-       Och hur ska du förklara att du "inte är trött längre" då?

-       Fan också! Det tänkte jag inte på….

-       Beklagar sorgen, skämtade jag. För att vara ärlig så var jag nästan glad över det faktum att Angie var fast här på rummet. Jag tyckte om att prata med henne, hon var så lättsam. Inte som andra tjejer.

-       Vill du att jag ska gå, undrade jag medan jag hoppades på ett nej.

-       Nej, absolut inte. Nu när jag ändå inte har nåt internet, så får du vara min ersättare, sa hon nöjt.

-       Haha din ersättning till internet,,, wow jag är enormt tacksam!

-       Det borde du va, sa hon men jag märke att hon skämtade.

-       Sååå berätta lite om dig själv! Föreslog jag. Varför så angelägen att få internet? Är det någon kompis? Pojkvän kanske?

-       Nej jag ville bara prata med en av mina närmsta kompisar, Amy, som precis skulle ha landat på Bahamas.

-       Åh Bahamas, dit skulle det inte vara fel att åka!

-       Tell me abouit it! Suckade Angie.

-       Så ingen pojkvän?

-       Nope, I’m single and ready to mingle! Vi brast båda ut i skratt igen.

Efter att ha pumpat ut all möjlig information om henne, om kompisar, skola, vad hon gjorde på fritiden, vad hon brukade göra på helgerna, före detta pojkvänner etc. så tyckte hon att det var dags för min tur.

-       Haha vad vill du veta då?

-       Vad sägs som att börja med skolan? Vem är du, populära killen? Datanörden? Sportnörden? Musiknörden?

-       Hm… definitivt inte populära killen, iallfall inte bland de ”coola” på skolan. Men jag hänger med ett skönt gäng, det är väl mest jag, Ryan, Nolan, Dave och Lucas, och så ett gäng tjejer. Vi har kul tillsammans, spelar basket, tv-spel… Lite fester då och då kanske, lade han till och flinade. Men när Justin är hemma så brukar jag mest hänga med honom och Ryan. Vilket inte är så ofta. Men han kommer ju hem nu i alla fall, sa jag glatt och väntade på hennes reaktion.

-       Aa jag såg det på twitter…. Sa hon bara tyst.

-       Är du ett sånt där galet Bieberfan som börjar gråta och svimma när du träffar honom, frågade jag oroligt. Jag hade ju ingen aning om hur hon skulle reagera när jag berätta att Justin inte bara kommer hem till Canada, utan hit!

-       Haha neeeej inte direkt! Motsatsen snarare, flinade hon.

-       Skämtar du med mig? Sa jag, uppriktigt förvånad. Alla tjejer jag har träffat är ju typ helt galna i honom.

-       Ja, det är mina kompisar med, tro mig, med inte jag!! Verkligen inte jag!

-       Damn, det kommer göra Justin förkrossad, skrattade jag.

-       Vad menar du?

-       Tja, när vi bestämde att han skulle komma hit så berättade jag lite om dig…

-       Kommer han hit? Justin Bieber?? Hon såg helt chokad ut.

-       Ja, han och Ryan…? Blir det något problem? Jag frågade mamma och hon sa att det var okej, och hon trodde att du skulle tycka det var kul att träffa honom? 

Angie’s perspektiv:

-       Ja, han och Ryan…? Blir det något problem? Jag frågade mamma och hon sa att det var okej, och hon trodde att du skulle tycka det var kul att träffa honom?

Oh. My. God! Det kunde inte vara sant. Skulle jag behöva bo i samma hus som Justin Bieber?? Killen som jag hatade mest av allt i hela universum? Okej, det var kanske en överdrift, men ändå! Jag ville bara dö! Vänta tills Amy skulle få höra det här, hon skulle ju bli helt till sig… ”OMB!!!!! Vad var det jag sa?????!!! Åh jag e såååååå avundsjuk!!! IIiiiiiiihhhhhhh!!” Och det var bara en underdrift.

-       Hallå! Jorden anropar Angie!!

-       Åh förlåt!

-       Jag sa, vad är det du inte gillar med Justin?

Plötsligt kunde jag inte komma på något längre. Vad var det jag hatade med honom egentligen?

-       Eh, förutom att han är allmänt dryg, kan inte sjunga, ser ut som ett litet barn…?

-       Hahahah! Jag dööör! Du kan inte mena allvar?

-       Joo?

-       Stackars Justin… suckade Chaz och började skratta igen.

-       Vad är det som är så kul?

-       Jo, som sagt, när jag pratade med honom så berättade jag om dig, och förlåt men jag liksom.. typ varnade att du skulle vara lite jobbig, men det var ju innan jag lärde känna dig! försvarade han sig snabbt innan jag hann protestera. Hur som helst, och då sa han att han tyckte att du lät intressant och att han ”lätt skulle lägga in en stöt”… haha! Jag vet att det låter sjukt, men sån är Justin, han kan bara inte hålla sig borta från tjejer. Speciellt inte dig verkar det som…. Så han lär få problem du när du inte är ett fan! Det ska bli kul att se hans chockade face!

Jag bara satt helt tyst medan Chaz babblade på. Justin. Bieber. Var. Intresserad. Av. Mig?? Jag kunde inte tro det. Chaz avbröt mina tankar…

-       Shit, klockan är halv två! Utbrast han.

Plötsligt insåg jag att det hade inte hörts ett ljud från vardagsrummet på ett långt tag nu, de andra hade väl förmodligen redan gått och lagt sig. Hur länge hade vi pratat egentligen?

-       Jag som skulle upp tidigt imorgon bitti för att pröva på den nypistade backen. Fan! Jag går nog över till mig nu, men god natt! Det var kul att prata lite, sa han och log och kramade om mig.

-       Detsamma kusin, sa jag och log. God natt!

Och med det så gick han ut och stängde dörren. Jag sjönk ihop på kudden. Jag insåg hur trött jag faktiskt var. Men innan jag lät ögonlocken falla ihop kunde jag inte låta bli att fundera över det där som Chaz hade berättat om Justin. Kunde det verkligen vara sant? Det fanns bara ett sätt att få reda på…. Jag skulle behöva få vänta ända tills lördag. Av någon konstig anledningen kunde jag knappt hålla mig.

Chaz perspektiv:

W.O.W! Jag var fortfarande lika chockad. Var det verkligen samma tjej? Den Angie jag kom ihåg var lite mullig, finnig och klädd i killkläder. Och nu? Smal, perfekt hy, sminkad, snygga kläder som framhävde hennes…ehm välutvecklade kropp, sött ansikte… hon var… snygg! Het! Usch, jag rös över att jag ens hade dem tankarna om min egna kusin. Men jag kunde inte hjälpa till! Och hon var snäll? Inga spydiga kommentarer? Nej, istället ett glatt hej och en kram? Seth såg minst lika chockad ut. Jag kunde inte låta bli att titta på henne när hon gick för att hälsa på min pappa. Och när hon gick till sitt rum… Sen började jag skratta för mig själv. Ryan skulle tuppa av när han såg henne. För att inte tala om Justin..

-       MAT!! Ropade mamma. Jag stängde min dörr och kände det ljuvliga doften av lasagne. Mmm..

-       Fan! Kom igen då! Varför funkar inte internet? Hörde jag en irreterad tjejröst mumla för sig själv. Dörren stod på glänt så jag kikade in försikigt.

-       Problem med internet?

-       Ahhhhhhhhhh!!!! Skrek Angie, och då upptäckte jag att hon endast var iklädd en kort handduk. Jag kunde knappt slita ögonen ifrån hennes kropp. Vad fan gör du här?? UUUUUUuuut!

Ahh, där var den Angie jag kände igen. Jag väcktes upp ur min trans och tittade bort.

-       Förlåt, dörren var uppe och jag hörde dig prata om…

-       UUUuuuuuT! Sa jag! Ser du inte att jag inte har några kläder på mig.

-       Förlåt sa jag igen och gick ut och stängde dörren. Sen knackade jag på den igen.

-       Vad? Röt hon inifrån.

Jag flinade för mig själv.

-       Det är middag!

-       Hon öppnade dörren och stack ut huvudet.

-       Okej, säg till de andra att jag kommer alldeles strax.

Sen stängde hon dörren. Angie Reynolds…. Tänkte jag och suckade medan jag gick till köket. Så annorlunda, men ändå så lik sig själv.

Justins perspektiv:

Det var så skönt att vara hemma igen. För det var det verkligen, hemma. Trots att vårt hus ligger i Atlanta, och att jag spenderar den mesta av tiden i turnébussen och på hotell, så kändes Stratford som mest hemma. Det var här jag föddes, växte upp och levde största delen av mitt liv. Det har alltid varit mitt hem och kommer alltid att vara det också. Det var skönt att äntligen kunna få sova ut på morgonen, kunna göra saker utan att behöva tänka på om detta kommer ut i tidningen nu. I Stratford behandlar de flesta mig som en vanlig människa. Här kan jag gå ut på gatorna utan att bli bokstavligen attackerad av paparazzis och fans. Missförstå mig inte, jag älskar det jobbet jag har och skulle aldrig för allt i världen byta bort det. Men ibland blir det bara för mycket. Just nu ligger jag i min gamla säng i mormor och morfars hus. När jag var liten spenderade jag så mycket tid hos dem att jag hade ett eget rum där. Nu var sängen egentligen alldeles för liten för mig, och hela rummet var som en liten skrubb jämnfört med alla de sviter och hotellrum som jag var van vid nu, men jag vägrade att sova någon annanstans. Min mobil plingade till. Jag såg att jag hade 3 sms i inkorgen. Ett från Scooter som frågade om jag hade kommit fram utan problem, ett från Ryan som undrade när vi skulle åka till Chaz och att han påstod att han borde köra eftersom han var, enligt honom, en bättre förare. Men smset som tog min uppmärksamhet var det nyligaste, från Chaz.

Man, jag tar tillbaka allt jag sa om Angie. Hon har blivit totalt förändrad sen sist jag såg henne! Shit asså, hon är skiiiiiiitsnygg!! Skynda dig hit säger jag bara!

Haha tur att jag får henne får mig själv då;) Kommer så fort jag kan, tro mig!

Jag vet inte vad det var, jag hade ju inte ens träffat tjejen ännu, men jag kunde bara inte sluta tänka på henne. Angie, Angel…. Bara namnet var speciellt. Jag kunde knappt hålla mig tills det var lördag, då jag och Ryan skulle åka iväg.

Angies perspektiv:

Efter middagen föreslog mina kusiners pappa att vi skulle spela något sällskapsspel. Jag var inte särskilt sugen på det, utan ville mest av allt lägga mig i sängen med datorn och chatta med Amy. 3 timmars bilfärd plus en lång middag med släkten hade gett mig en överdos av familjen.

-       Jag är jätteledsen, men jag tror att jag skippar spelet och går och lägger mig istället. Jag är jättetrött! Sa jag och gäspade högt för lite extra effekt. Det verkade funka.

-       Okej gumman, jag förstår dig. Sov så gott.

Jag sa pussade mamma och pappa på kinden och sa god natt till resten.

Sen var jag äntligen ensam. I mitt rum bytte jag om till mysdress och kröp ner under täcket med datorn i knät. Jag försökte öppna facebook, men internet-fan funkade ju inte nu heller. Skulle jag behöva klara mig utan internet i en hel vecka??! Kan inte någon bara komma och skjuta mig direkt? Plötsligt så hörde jag någon knacka på dörren. Härligt, inget internet och inget privatliv. Denna veckan kommer bli sååååå lång.

I tron om att det säkert var mamma som skulle säga god natt en gång till ropade jag bara ”Kom in!”. Men när dörren öppnades var det inte mamma, utan Chaz. Vad ville han?

-       Får jag komma in? Frågade Chaz och log ett snett leende.

-       Ska jag behöva upprepa vad jag sa för två sekunder sen? Frågade jag, först lite irriterat men sen flinade jag.

-       Där känner jag igen henne!

-       Vem då? Frågade jag förbryllat.

-       Den gamla Angie. Den gamla uppkäftiga och ständigt irriterande Angie. Du verkade så förändrad när du kom hit. Jag undrade nästan vad som hade hänt?

Först försökte jag spela upprörd över hans kommentar, men den nyfikna Angie tog snabbt över. Så istället för att säga emot så ignorerade jag kommentaren och frågade rakt på sak,

-       Vad menar du förändrad?

Plötsligt såg Chaz nervös ut, han blev röd om kinderna och verkade inte riktigt hitta ord.

-       Eh…. Du vet..

-       Ne jag vet inte säg! Hurdå förändrad? frågade jag och satte mig upp i sängen. Jag väntade otåligt på hans svar.

-       Förr var du… jag vet inte.. men nu så såg du helt annorlunda ut…

-       Fortsätt! Uppmanade jag.

-       ..jag vet inte… Jag antar att du… ser-rätt-bra-ut-nu! Sa Chaz i ett enda ord, så snabbt att jag knappt kunde urskilja orden. Men jag var rätt så säker på att jag hade hört rätt. Han tyckte att jag såg bra ut. Chaz Somers! Min kusin! Min före detta ärkefiende nummer ett. Förutom Justin då förstås, men han kände jag ju egentligen inte…

-       Vänta, lite högre jag hörde inte riktigt, retades jag.

-       Äh skit i det, sa han surt och reste sig från sängkanten där han hade suttit innan.

-       Nej vänta, förlåt! Utbrast jag. Jag blev bara lite förvånad. Men det var var ganska gulligt sagt… jag trodde inte du kunde säga några normala snälla saker.

-       Tack så hemskt mycket, sa han och låtsades vara arg. Men sen började han skratta. Först kollade jag förundrat på honom, men det dröjde inte länge förrän jag också brast ut i skratt. Utan att riktigt veta vad som var så roligt, så låg vi nu båda två på sängen och skrattade så att tårarna sprutade.

-       Vad….skrattar vi ..ens åt? Fick jag fram mellan fnissattackerna.

-       Jag vet inte, allt är bara så… patetiskt, skrattade Chaz. Hur vi bråkade om allt mellan himmel och jord förr i tiden.

-       Haha ja, kommer du ihåg den gången då du tog min spade…

-       ..och du blev så arg att du puttade ner mig i sandlådan och hällde sand över mig? Om jag minns! Hahaha jag var något utav en mes när jag var liten, var jag inte det?

-       Haha OM du var! JAG var ju manligare än dig!

-       Ja med dina lösa jeans och stora T-shirts så såg du nästan ut som en kille, skämtade Chaz.

I vanliga fall hade jag blivit svinsur, men nu skrattade jag bara med honom.

-… med det gör du inte direkt nu längre, sa Chaz. Ser ut som en kille, förtydligade han. och kollade på mig. Det uppstod en pinsam tystnad. Jag kom inte på något att säga. Som tur var bröt Chaz tystnaden.

- Såååå, du verkar vara riktigt trött? Sa han menande.

- Haha tja, inte direkt kanske. Orkade inte bara spendera en minut till med familjen. Inget emot din familj! Försäkrade jag, dina föräldrar är jättesnälla! Men ibland blir det bara lite för mycket…

- Jag förstår precis vad du menar, flinade han.

- Så vad har du för anledning för att inte vara med dem andra och spela. Man kunde höra glada skratt och rop borta från vardagsrummet.

- Samma anledning som du! Väääääldigt trött! Sa han och härmade min ljudliga gäspning som jag hade spelat för några minuter sen.

- Oh.no, mannen. Försöker du göra dig rolig över mina skådespelar-talanger?? You’re going down bitch! Skämtade jag och slog till honom lätt på armen. Ouch, han bara SÅG inte biffig och muskulös ut, han VAR biffig och muskulös.

- Wow, spenderat några timmar på gymmet? Skojade jag.

- Oh yes, måste ju impa på tjejerna vettu! Flinade han och blinkade.

- Fortsätt med det, uppmuntrade jag och log.

All hat och pinsam stämning var som bortblåst. Chaz var faktiskt riktigt schysst OCH rolig! Den här veckan kanske inte skulle bli så dum ändå.

Chaz perspektiv:

Finally I got 3 weeks of vacation! Beliebers, I’m gonna miss you, Stratford here I come! @chazsom3rs @itsryanbutler Whatz up??

Yes! Justin skulle hem över julen. Vi hade inte träffats på flera veckor så det skulle bli kul att se honom igen. Jag slog vant in numret och lyssnade tills signalerna gick fram.

-       Hey bro whatz up?? Svarade Justin glatt i andra sidan luren.

-       Hy Biebs! Ne inget speciellt, sitter i bilen på väg upp till skidstugan. Vi ska fira jul och nyår där med mina våra kusiner.

-       Nice! Åh skidor det var längesen! Hörde du att jag är på väg hem?

-       Yepp, läste det precis på twitter det var därför jag ringde dig. Fan va kul! Jag kan fråga mamma om det är okej om du kommer hit? Ryan ska det! Då blir det som gamla tider, bara vi tre, i backen… åka snowboard… vad säger du? Jag vet att du är sugen!

Justin skrattade åt mig.

-       Haha ja det låter faktiskt väldigt lockande. Vänta jag ska bara höra med mamma om det är okej så hör du med din? I så fall komemr jag vid annandan typ. Och stannar till nyår?

-       Låter perfekt! Smsa när du vet. Ser fram emot att ses Biebs!

-       Detsamma Somers!

Så lade vi på.

-       Var det Justin? Frågade mamma från framsätet och log.

-       Ja, han kommer hem nu över jul. Är det okej att han kommer också? Jag vet att du bara sa en kompis, men vi har ju faktiskt en säng över.

Mamma tvekade en stund.

-       Okejdå, han kan komma. Jag vet att du har saknat honom och han är en trevlig kille. Men på ett villkor!

-       Visst mamma, vad som helst, sa jag uppspelt.

-       Att ni killar umgås med Angel också! Hon skulle tydligen inte ha med sig någon kompis.

Jag rynkade pannan. Inte hon! Ända sedan jag kunde minnas hade hon varit tyken och uppkäftig och hade bara betytt problem. Men vad hade jag för val?

-       Visst mamma, mumlade jag.

-       Lova? Sa mamma strängt och tittade mig i ögonen.

-       Jag lovar!

Min mobil surrade till. Det var från Justin.

Haha, du e ju sjuk! Men lycka till då! Vi ses om några dagar:) Skrev jag och tryckte på skicka.

Sen öppnade jag min iTunesspellista och satte hörlurarna i öronen. Jag lutade huvudet mot fönsterrutan och slöt ögonen. Det här skulle bli en rolig vecka. Jag skulle äntligen få träffa mina bästa kompisar samtidigt och göra det jag tyckte bäst om, åka snowboard. Ingen skulle få förstöra detta för mig, inte ens Angie…

Äntligen framme! Pappa låste upp dörren till stugan, eller stuga och stuga, hus kanske snarare passar bättre. Inomhus var det svinkallt. Vi satte på alla elementen och Seth tände en brasa. Jag trivdes bra här, vi hade haft stugan ända sedan jag var liten och var här minst 1 vecka om året.

-       När kommer dem andra? Frågade jag mamma som stod i köket och lagade mat.

Seth satt på en barstol vid köket med datorn, eftersom vid just den platsen var internet som snabbast. Det hade jag och Seth upptäckt för många år sedan.

-       Dem kommer om en timma ungefär tror jag, hurså?

-       Han längtar bara efter Angie. Sa Seth och flinade.

-       Ha-ha! Sa jag och gav honom en arg blick. Seth tyckte precis likadant om Angie som jag tyckte, och njöt av att mamma hade bett mig att ta hand om henne, medan han skulle få umgås med John, Angies fullt normala storebror.

-       Killar, skärp er! Ni har inte träffat tjejen på flera år. Ni ska veta att hon verkligen har förändrats. Och desrutom har jag hört att hon har blivit väldigt söt.

-       Ha! Söt? Det tror jag inte förrän jag ser det med mina egna ögon. Skrattade Seth.

Jag skrattade också. Sist vi träffade henne verkade hon varken bry sig om kläder eller smink och gick helst i ett par storlekar förstora jeans och en opassande t-shirt. Hon var inte precis något utan den tjejiga typen. Jag log för mig själv. Det skulle bli kul att se om hon verkligen hade förändrats så som mamma sa.

Mamma gav oss båda en sträng blick.

-       Förlåt mamma, vi ska vara schyssta mot henne när de kommer. Jag lovar! Sa jag och höll upp händerna i luften för att visa att jag talade sanning.

Sen gick jag in till mitt rum och började packa upp.

Angies perspektiv:

-       Är vi framme snart? Frågade jag otåligt.

Längst vägen växte snöbeklädda granar och tallar. Tänk var annorlunda vädret kan ändras på bara tre timmar.  Det var mörkt ute nu och det såg riktigt kallt ut. Minst 1 meter tjock snö.

-       Längtar du efter kusinerna? Flinade John som visste mycket väl hur svårt jag hade för dem, speciellt för Chaz. Det var inte lätt att vara ända tjejen bland barnen i släkten. Jag började redan ångra att jag inte bjudit med mig någon tjejkompis. Men jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen. Herregud, det var ju bara en vecka. Det skulle jag ju klara av. Så när jag träffade dem skulle jag bara se glad ut och krama dem. Hur svårt kan det bli?

-       Inte direkt! Skrattade jag. Men jag börjar tröttna på att sitta bredvid en svettig ful kille som drar dåliga skämt.

-       Oooohhh burn! Där fick du verkligen till den Angie, jag känner mig riktigt träffad. Sårad faktiskt, hjärtekrossad!!

Jag bara ignorerade honom. Åååhh vad jag längtade tills jag kunde ta fram datorn och skypa med Amy, som befann sig tusentals mil bort. Hon var förmodligen redan framme i Bahamas nu. De åkte sent igår natt.

Plötsligt svängde pappa in på en liten väg och jag såg ett stort hus framför mig, som var uppyst i mörkret. Pappa parkerade och stängde av motorn. Jag tog på mig min jacka och öppnade bildörren. Det kändes som jag vägg av kyla kom emot mig, kontrasten mellan temperaturen i den uppvärmda bilen och kylan utomhus var enorm. Vi tog våra väskor och gick mot dörren, där moster Anne stod i dörren med en välkomnade famn. Hon kramae om mig hårt.

-       Angie, så länge sen! Vad stor du hr blivit, och söt! Herrgud! Jobbar du som modell eller något?

-       Haha nej verkligen inte! Skrattade jag. Moster Anne, lika snäll och gullig som jag mindes henne.

-       Någon pojkvän då?

-       Nej tyvärr, väntar fortfarande på den rätte, fnissade jag och blinkade.

-       Han kan inte vara långt borta, skämtade Anne. Men skynda dig in nu gumman, du måste vara alldeles genomfrusen. Chaz och Seth, kom och hälsa på era kusiner nu!

Från vardagsrummet kom två långa killar, Seth med mörkbrunt lockigt hår, och Chaz med sin mörkblonda kalufs. Han hade verkligen förändrats, dem hemska finnperioden var borta och jag såg att han hade spenderat många timmar på gymmet det senaste, med tanke på de biffiga armarna. Jag kunde väl inte direkt påstå att han var snygg nu, men ialalfall en klar förbättring. Hans bror såg däremot bättre ut, trots att jag egentligen är mer förtjust i killar med mörkblont hår. En blandning av de två bröderna kanske, om man skulle bortstå från att de var mina kusiner då… haha!

Båda två tittade på mig som om de hade sett ett spöke. Elelr nej, STIRRADE på mig. Vad var det med dem? Jag kände hur deras ögon flackade mellan mitt ansikte och min kropp. För att bryta den pinsamma stämningen så utbrast jag:

-       Hej killar, det var länge sen!

Jag log mot dem och kramade dem båda. Tillbaka fick jag tillbaka två stela kramar från två chockade killar. Eftersom de inte verkade få ur sig mer än ett hej så gick jag bort till deras pappa Dave och hälsade på honom istället.

-       Hej Angel, sa han vänligt, jag gillade inte när folk sa mitt fullständiga namn utan föredrog Angie, men sa inget om det. Ingen idé att ställa till med bråk.

-       Hej morbror Dave, sa jag bara snällt tillbaka.

-       Hur mår denna vackra unga dam då? Värst vilket snack det skulle vara om mitt utseende då. Var jag verkligen så ful sist? Visst, jag visste att jag hade varit något utav en pojkflicka förr i tiden, men ändå.

-       Jag mår bra, lite trött bara efter att ha suttit inklämd i en bil i 3 timmar i sträck.

-       Jag förstå det, sa han och log. Gå du och ta en varm dusch om du vill innan middagen, badrummet ligger där och andra rummet till höger är det sovrum.

-       Tack så mycket, sa jag och skyndade mig till rummet med min väska. Äntligen! Dator, dusch, värme…

Vi samlades i aulan klockan halv nio. Alla var uppspelta och glada, som vanligt innan det var dags lov och helger. Efter lite uppträdanden och ett tal från rektorn så var avslutningen slut. Äntligen lov!! Alla flög upp ur sina stolar och sprang ut på skolgården. Jag kramade om mina kompisar och alla önskade varandra en god jul, och lovade att vi skulle träffas under lovet.

-       Ha det nu riktigt bra, sa Amy. Och vem vet, du kanske träffar din framtida pojkvän när du är och firar jul med kusinerna?

-       Ah sure, det gör jag nog där mitt ute i skidbacken?

-       Vem vet? Chaz kanske har med sig en kompis?

-       Tänk inte ens tanken! Chaz är kompis med Bieber, jag tvivlar på att varken Chaz eller någon av hans kompisar kan vara normala då.

-       Jag förstår verkligen inte vad du har emot Justin!!

-       Du menar förutom hans kassa sångrö…..

-       … Börja inte nu igen! Avbröt Amy mig. Jag orkar inte höra en gång till! Jag VET att du inte gillar honom, jag kan bara inte FÖRSTÅ varför du inte gör det. Du borde ge honom en chans!

-       Jag kommer ändå aldrig träffa honom, så vad är det då för mening att ge honom en chans?

-       Åh du är ju omöjlig! Sen började det glittra till i hennes ögon. Vänta lite!!

-       Vadå?? Frågade jag nyfiket.

-       Tänk om Justin ÄR kompisen han ska ta med???!!!

-       Dream on babe, för det första bor han ju inte här längre så kan kommer säkert inte vara här över jul, och för det andra firar han förmodligen i så fall jul med sin familj. Kommer han dit så åker jag hem!

Amy bara skakade på huvudet.

-       JAG hoppas i alla fall att han kommer, för då kan du äntligen inse vilken fantastisk kille han är! Och du skulle bara våga åka därifrån då, för då kommer jag själv släpa tillbaka dig med om så mina egna händer!

-       Haha lycka till med det du, men nu måste jag hem och packa! Ha det megabra Amy, jag kommer sakna dig!

-       Kommer sakna dig med Angie! Ha det bäst! Och lova att ringa mig om Justin

kommer dit??

-       Haha visstvisst, men tro mig, det kommer han inte så du kan lika gärna sluta hoppas.

-       NEVERSAYNEVER!!! Skrek Amy och skrattade.

Jag skrattade åt henne och efter en sista kram så skiljdes vi åt.

-       Har ni allt nu? Frågade pappa stressat. Skidkläder, pjäxor, skidor, stavar…?

-       Jadå pappa, sa jag och John i kör.

-       Okej då, hoppa in i bilen nu så åker vi!

Jag förstod inte var all denna entusiasm kom ifrån. Alla var helt uppspelta över vår lilla semester. Men jag måste erkänna att jag var väldigt sugen på att åka skidor för det var åratals sen jag gjorde det sist. Jag hoppades bara att det inte skulle bli alltför stelt mellan mig och Chaz. Tänk om Justin verkligen skulle komma? Mamma hade nämt något om att Chaz skulle ta med sig en kompis, och föreslog att jag kunde ta med mig någon. Men Amy skulle ju åka till Bahamas och det var ingen annan kompis som jag kände för att bjuda med.

För säkerhetsskull gjorde jag något som jag aldrig hade gjort innan. Jag öppnade Twitter och gick in på Justins profil för att kolla om han hade skrivit något om var han befann sig just nu. Jag bläddrade förbi några tweets som han hade retweetat från hans fans. ”Åh Justin, snälla följ mig!”  ”Du är min största idol och du skulle göra min dag om du retweetade mig.” ”Jag ser fram emot ditt nästa album!” blablabla… men jag måste ge Justin lite credit för att orka ta sig tid och faktist kolla igenom vad hans fans skriver. Plötsligt poppade det upp ett nytt tweet på hans timeline.

Jag stirrade på skärmen. Plötsligt kände jag hur någon hängde över min axel och tittade på min telefon. Jag ryckte åt mig den men det var försent.

-       Justin Bieber ha? Flinade John. Jag trodde att du avskydde den där killen?

-       Det gör jag ju också! Snäste jag.

-       Jaså? Varför stalkar du honom på twitter då då? Hoppas du på att han kommer och hälsar på Chaz eller? Retades han.

-       Nej, jag försöker bara se var han är så jag vet hur jag kan undvika honom på bästa sätt!

-       Åh Justin du är så snygg! Åååhhh snälla kom hit och krama mig! Skrek John med tillgjord pipig röst som enligt honom skulle likna mig.

-       Åh håll käften! Skrek jag.

-       Angie, John, sluta bråka nu! Annars vänder vi och lämnar av er båda här hemma! Röt pappa argt.

-       Förlåt pappa… sa jag. Jag lovar att vi inte ska ställa till med mer bråk!

Det blev tyst i bilen tills jag fick ett sms. Från John?

Angies perspektiv:

21/12 2012 19.10

Justin, justin, justin! Den där killen asså. Jag förstår inte vad som är så speciellt med honom?? Alla är helt hjärntvättade av hans ”Baby, baby” och ”Never say never”. Killen kan inte sjunga, hans texter är kassa och han ser ut som en liten barnunge. I alla fall sist jag såg honom, vilket var för typ tre är sedan…. Men ändå! Justin kommer från samma stad som jag, Stratford, och jag hade inte sett till den killen sedan han flyttade till Atlanta för att bli artist. Pfft. Kunde man ens kalla honom det? Hur som helst så har han ju blivit rätt så känd, varför fattar jag fortfarande inte, och alla mina tjejkompisar är helt förtjusta i honom. Om jag hör någon nämna ordet Justin, Bieberfever eller Belieber igen så svär jag, jag kommer slå till den personen...

-Angie kom ner! Middagen är klar!

-Kommer mamma!!

Nu måste jag äta, skriver mer ikväll

Love, A

Jag slog ihop min dagbok och hoppade upp ur sängen. Försiktigt lade jag ner dagboken i min skrivbordslåda och såg till att låsa lådan innan jag gick ner till köket. I min dagbok berättade jag om allt som hände i mitt liv, minst lilla detalj. Det var det ända sättet jag kunde hantera mina tankar. Jag var inte mycket av en tjej som gillade att prata om sina känslor, jag höll dem helst för mig själv. Jag sprang ner till nedervåningen och såg min mamma, pappa och storebror sitta ner vid köksbordet. Jag kände den ljuvliga doften av spagetti och köttfärssås, en självklar favorit utan tvekan.

-       Åh du är bäst mamma, utbrast jag och pussade henne på kinden.

I skolan var jag tuff, inte rädd att säga vad jag tyckte om andra och den som folk oftast inte vågade säga emot. Bland mina närmsta kompisar var jag den utåtriktade och postiva tjejen, som var mycket säker i sig själv. Hemma med familjen var jag lilla Angie, gumman, lillasystern… Hemma var mitt tuffa yttre som bortblåst, då var jag mammas lilla flicka och en ängel till lillasyster. Det är väl därifrån mitt namn, Angel, kommer ifrån. Familjen var det bästa jag hade, och jag var väldigt tacksam över att vi hade det så bra ställt, både ekonomiskt och relationsmässigt. Jag hade altför många vänner vars föräldrar var skilda eller som bråkar jämt och ständigt. Så var inte mina föräldrar, de älskade varandra, kanske nästan lite för mycket ibland. Haha!

Under middagen berättade vi om vad vi hade gjort under dagen och diskuterade om hur vi skulle göra på julafton. Mamma sa att hon hade pratat med hennes syster och att dem hade tänkt att åka till deras stuga som ligger tre timmar med bil härifrån för att åka skidor. Hon hade föreslagit att vi också kunde följa med så att vi kunde fira jul tillsammans. Både mamma, pappa och min storebror John tyckte att det var ett jättebra förslag, speciellt eftersom mammas syster hade barn som var jämngamla med mig och John.  Jag var lite tveksam, men eftersom alla andra ville åka hade jag inte så mycket att säga till om. Efter middagen sprang jag upp till mitt rum igen och tog fram dagboken och lade mig på sängen.

21/12 2011 20.35

En lugn vit jul tillsammans med familj och vänner var allt jag önskade mig detta året. Och en pojkvän såklart. Men nu skulle vi alltså fira jul med kusinerna. Jag har inte träffat dem sedan vi var små, och då kom jag och Chaz inte särskilt bra överens. Chaz gillade inte att jag ville leka med hans bilar och det ledde ofta till bråk och tårar. Han hade en storebror, Marcus som nu var 18 precis som John, och Chaz var 16 år, precis som jag. De bor också i Stratford, men jag och Chaz går på olika skolor. Chaz var något utav en kändis i vår lilla stad, eftersom alla visste vem hans bästa kompis var. Kan ni gissa vem? Ingen mindre än Justin Bieber. Och då kan ni kanske även gissa vad jag tycker om Chaz? Så en lugn jul kanske jag inte skulle få i år. Och ingen pojkvän heller för den delen. Min dröm var att hitta den där drömprinsen vid 12-slaget på nyår, och att vi skulle kyssas under himlen som var upplyst av fyrverkerier i alla möjliga färger. Men som sagt, det var en dröm… En dröm som knappast skulle bli verklighet, i alla fall i år. Jag hade sett fram emot en rolig fest med mina kompisar på nyår, men eftersom vi skulle stanna i stugan i en vecka så skulle vi även fira nyår tillsammans med kusinerna.

Vid det här laget upptäckt att det var något utav en omöjlighet att hitta en pojkvän. Det fanns inga normala killar här i Stratford. Antingen nördar som helst av allt stannar hemma och spelar tv-spel på fredagskvällarna, eller så är det idioter som tycker att dem är snyggast och bäst på allt och som super sig fulla varje helg med sina coola kompisar. Dessutom är alla dessa killarna upptagna av inprincip alla tjejerna i cheerleading-laget.

Och så finns det ju förstås den typen som tycker att dem var för bra för Stratford och som flyttar till Atlanta i hopp om att bli kända… Japp, ni vet alla vem jag pratar om. Justin 'idioten' Bieber. Den där killen tog upp det mesta av mina tankar, trots att jag hatade honom så mycket som jag gjorde. Hur gick det ihop? Men att jag tänkte mycket på Justin var inget jag berättade för någon, den enda som visste det var min dagbok. Om någon skulle få tag på den var jag körd. Det var därför jag ständigt gick runt med nyckeln till skrivbordslådan runt min hals. En gång tappade jag bort nyckeln och det slutade med att vi fick bryta upp skrivbordlådan och köpa ett nytt skrivbord. För att inte kunna tappa bort nyckeln igen trädde jag på den på en silverkedja från ett gammalt halsband, och sen dess har jag alltid burit nyckeln runt halsen. Intressant historia va? Jag vet! Nu måste jag lägga mig, klockan är redan elva och jag ska gå upp klockan sju imorgon bitti. Sista dagen innan jullovet. Guuuud vad skönt!

Aja God natt kära dagbok, ses imorgon

Love, A

Jag väcktes av det irreterande mobilalarmet. Nära på att stängde av den och somna om påminde jag mig själv om att det var sista gången på 3 veckor som jag behövde gå upp såhär tidigt. Jag hoppade upp ur sängen iklädd endast en t-shirt och ett par trosor och rös till av kylan. Med kalla fötter tassade jag ut ur mitt sovrum och bort till badrummet. Dörren var låst.

-       John!! Skrek jag irreterat och bankade på dörren. Öppna nuuuu!

-       Ta det lugnt sis! Jag ska bara fixa till håret.

-       Men det är svinkallt och jag måste duscha innan jag kommer försent. Gnällde jag.

Jag hörde honom vrida på låset, men innan jag hann dra upp dörren låste han igen. Jag hörde hur han skrockade där inne.

-       Vänta jag glömde borsta tänderna!

-       John det är inte kul!! Tjöt jag.

Han suckade och öppnade dörren. Jag tryckte mig förbi honom och smällde igen dörren rakt framför hans näsa. Jag vred på kranen och lät det varma vattnet sakta men sakta tina upp min frusna kropp. Ahh, inget gick upp mot en varm dusch en kall vintermorgon. Efter 10 minuter sköljde jag ut det sista av balsamet och hoppade ur duschen invirad i en vit tjock handduk. Jag började borsta igenom mitt mörka hår och sedan föna det torrt. Efter några noggranna drag med mascaran och lite rouge på kinderna så var jag klar i badrummet. I mitt rum tog jag på mig kläderna som jag hade valt dagen innan. En enkel grå klänning, lite finare än vadjag brukar ha i skolan, men tillräckligt enkel för att smälta in bland alla andra. Jag var inte direkt tjejen som njöt av att stå i centrum om man säger så. Jag sprang ner och hann bara ta ett bett på mackan som mamma så vänligt hade gjort till mig innan hon stuckit till jobbet, pussade pappa på kinden där han satt oss läste i tidningen och tog på mig skorna. Jag slängde ner mobil och nycklar i väskan och smällde igen dörren. Andfådd han jag precis fram till bussen innan den åkte. Jag satte mig på min vanliga plats bredvid Amy, min bästa kompis sedan sjätte klass. Med sina blonda lockar och snygga kropp var hon enligt mig den vackraste tjejen i skolan. Amy nekade och sa att hon avundade mig med mitt bruna lockiga hår, min smala kropp och min, enligt henne, grymma smak gällande kläder och accessoarer. Folk påstod att vi var varandras motsatser, i alla fall till utseendet. Amy var blond och lång med blåa ögon, jag var brunett och ganska kort med bruna ögon. Till sättet var vi som tvillingar. Samma smak, tänkte på samma sätt, samma personlighet. Glada, positiva och utåtrikitade. Enda skillnaden var väl att Amy gillade Justin Bieber, medan jag hatade honom. På vägen till skolan pratade vi ivrigt om vad vi hade för planer på lovet. Jag berättade om att vi skulle åka skidor med mina kusiner och Amy luckosten skulle åka till Bahamas med hennes föräldrar.