---

Angies perspektiv:

När mammorna kom hem hjälpte jag dem att packa upp varorna och börja med maten. Dels för att jag tycker att det är kul med matlagning, men dels för att jag fick en ursäkt att komma undan killarna ett tag. Det var inte det att dem inte var snälla mot mig, men jag kunde inte riktigt slappna av, speciellt inte när Justin var i närheten. Jag kände nåt konstigt i magen varje gång jag såg honom. Jag visste inte vad det var, och jag hade aldrig haft denna känsla förut. När jag var mitt uppe i att skala morötter kände jag ett par stora starka händer på mina axlar. Av rädsla tappade jag moroten som jag höll i handen och vände mig om. Bakom mig stod Justin och log stort.

-       Behöver du hjälp? Frågade han snällt.

-       Eh.. nee det är.. lugnt! Stammade jag.

-       Säkert? Frågade han tvivlande och tittade menande på högen med oskalade morötter som låg framför mig. Som sagt, många killar- mycket mat.

-       Okej då, kanske kan vara bra så att jag blir klar innan imorgon!

Justin skrattade och satte sig på stolen mittemot mig.

-       Så, varför är du här och inte med Chaz och Ryan? Frågade jag nyfiket. Jag trodde att ni hade längtat ihjäl er efter varandra nu när du har varit borta så länge.

-       Jo, det har vi men jag tänkte att jag kunde hjälpa till här i köket.

-       Varför?

-       För jag gillar att laga mat, och så vill jag visa Anne min tacksamhet över att jag får bo här med er i en vecka. Det betyder verkligen jättemycket för mig. Det är skönt att komma ifrån allt jobb ett tag, och få lite ledigt.

-       Jag trodde du älskade ditt jobb och dina fans? Frågade jag skeptiskt. Han har allt en människa kan drömma om och nu sitter han här och klagar?

-       Nejnej, missförstå mig inte! Protesterade Justin. Jag älskar verkligen mina fans och är enormt tacksam över att ha fått denna möjligheten. Det var verkligen en dröm som gick i upplevelse. Det är bara det att… han blev tyst och kom bort sig.

-       Att vadå? Frågade jag och uppmanade honom att fortsätta.

-       … ibland kan det bli lite mycket. Kan du förstå känslan att aldrig kunna åka till affären i mjukisbyxor och smutsigt hår utan att det kommer ut bilder på dig i tidningarna? Eller så fort du gör något misstag, så vet hela världen om det en timma senare? Han kollade på mig med en beskymrad min. Först nu såg jag i hans ögon hur trött han såg ut, helt utarbetad. Det är väl inte så konstigt iförsig. Killen jobbar ju från 8 på morgonen till 8 på kvällen, varje dag, varje vecka. Inte konstigt att han är trött!

-       Även om jag inte vet hur det känns, så kan jag föreställa mig. Det måste vara jobbigt att aldrig kunna slappna av.

-       Lite, ibland. Erkände han och suckade.

Vi förblev tysta och fortsatte skala morötterna. Någon gång råkade våra knän mötas under bordet och det kändes som en elektrisk stöt.

 

Justins perspektiv:

 

Middagen var fantastisk. Maten var underbar och alla satt och pratade och skrattade. Jag satt mellan Ryan och Chaz's pappa och vi var mitt uppe i en livlig diskussion om vilket hockeylag som borde vunnit serien. Jag påstod att Maple leaves borde vunnit, medan Ryan och Dave var fast beslutna att Montreal Canadiens spelade bäst. Jag tittade bort över andra sidan bordet. Där satt Angie med Chaz och båda skrattade högt åt något roligt skämt som Angies bror John hade berättat. Hon var så söt när hon skrattade. När hon märkte att jag tittade på mig vände jag bort blicken och började prata med killarna igen. Jag log för mig själv. Det var verkligen härligt att sitta här med sina bästa kompisar och deras familjer och prata om  vardagliga saker som hockey, senaste x factor-avsnittet, drömresemål och nyheter. Inget jobb, inga paparazzi, inga soundchecks, inga galna fans. Bara en lugn härlig vecka med underbara människor. Och en väldigt snygg tjej förstås.

 

Angies perspektiv:

 

Efter maten hjälptes alla åt att duka undan tallrikarna och diska. John gick ut till vardagsrummet och kom tillbaka några sekunder senare med Trivial Pursuit i handen.

-       Någon som vill spela? Utbrast han.

-       Jaaa! Ropade alla. Det var evigheter sen jag hade spelat det sist.

-       Nice! Okej, jag börjar ta fram spelet medan ni slöfockar diskar undan, skämtade han. Para ihop er i lag två och två så länge!

 

Jag tittade mig runt omkring efter Chaz. Jag hoppades att han ville spela med mig. För jag antog att mammorna, papporna och John och Luke redan var självklara lag.

-       Ska vi spela tillsammans? Frågade någon bakom mig. Jag vände mig om och mötte Justins blick.

-       Eh… jag hade tänkt fråga Chaz, sa jag tveksamt.

-       Verkar som Chaz är upptagen, skrattade Justin och nickade huvudet bort mot soffan där han och Ryan satt med huvudena tätt ihop och såg ut att planera spelstrategier.

-       Jaha, då antar jag att det bara är du och jag kvar, sa jag och log osäkert.

När vi gick bort mot vardagsrummet lade Justin handen lätt på min rygg.

-       Var inte ledsen shawty, vi är ju the dreamteam! Sa han självsäkert. Vi är oslagbara!

Jag fnittrade. Vi satte oss bredvid varandra i soffan. Chaz vände sig mot oss med en förvånad blick.

-       Bieber och the hater? Det trodde jag inte!

-       Vadå? Frågade Justin förbryllat. Åh nej..

Chaz flinade.

-       Visste du inte att Angie är en bieber-hater Justin? Hon gillar inte dig och din musik. Han såg ut att riktigt njuta av det. Visst, även om det kanske var sant så ville jag av någon konstig anledning inte att Justin skulle veta. Jag ville inte såra honom. Speciellt inte nu när vi började lära känna varandra.

-       Chaz håll käften, sa jag irreterat.

Jag sneglade mot Justin, men till min förvåning märkte jag att han skrattade.

-       Jag lovar att jag kommer få dig till en belieber efter denna veckan! Sa han självsäkert, fast med glimten i ögat.

-       Och jag lovar att det inte kommer hända, sa jag kaxigt tillbaka.

-       Hör jag ett vad?

-       Ja det tror jag allt.

-       Deal! Men nu spelar vi!!! Go dreamteam! Skrek Justin med fjantig röst.

 

Det visade säg att vi faktiskt var något utav ett dreamteam. Justin klarade nästan alla sport och musik frågorna, medan jag var grym på historia och natur.

-       Tokyo är en av världens största städer och där är nu världens näst högsta byggnad precis nybyggd. Vad kallas byggnaden? Läste Luke på kortet och flinade nöjt, säker på att vi inte skulle kunna svaret. Men till min förvåning svarade Justin snabbt.

-       Tokyo Sky Tree.

Jag tittade med höjda ögonbryn på honom och han log triumferat. Jag såg hur Luke vände på kortet och läste det rätta svaret som stod på baksidan. Hans ögon vidgades och hans mun gapade.

-       Hur visste du det? Frågade jag och Luke samtidigt och vände oss mot Justin.

-       Jag var i Tokyo för två veckor sedan, och då var jag på en invigning där, sa Justin och log lite blygt.

-       Kul för dig då, sa Luke surt. Ni hade rätt, slå igen!

-       Yeees! Utropade jag och höll upp handen mot Justin för en highfive. Han skrattade och gjorde highfive med mig. Tävlingsmänniska som jag är, så har jag en tendens till att bli lite väl uppspelt när jag spelar spel. På grund av det brukade jag därför ofta undvika sådana här spel.

Justin skakade tärningarna men innan han slängde ut dem på spelplanen beodrade han mig att blåsa på hans hand, vilket enligt honom skulle föra med sig tur. Jag fnissade och böjde mig ner och blåste på hans fingrar. Han slängde ut tärningarna som visade två sexor.

-       Wohoo! Vinner vi denna frågan får vi en ”tårtbit”, sa Justin exalterat och syftade på de små trekantiga bitarna som man ska fylla sin spelpjäs med. Jag vet, grym förklaring.

-       Okej, sa Anne och drog upp ett kort ur högen. En historiafråga kommer här! Justin suckade besviket men jag spände öronen. Kanske detta var någonting jag kunde?

-       Vilken händelse var det som fick amerikanerna att gå med i Andra Världskriget? När inträffade denna händelse?

-       Iiiiiiiihhhhhh!!! Pep jag.

-       Vad är det? Kan du?? Frågade Justin hoppfullt.

-       Jaaaa! Jag hade prov om detta förra veckan, utbrast jag. Händelsen var japanernas attack mot Pearl Harbour, Hawaii, och det inträffade på morgonen den 7:e december 1941!

-       Rätt! Sa Anne och log.

-       Yeeeeeeees! Skrek jag och Justin. Vi får en brun plopp! Vi får en brun plopp! Sjöng vi och gjorde segerdans.

Två timmar senare hade vi spelat klart. Tyvärr så vann papporna med en plopp mer än mig och Justin. Men konstigt nog så gjorde det inget, trots min annars galna vinnarskalle. Innan vi lade oss gav Justin mig en snabb, men varm kram.

---