När det var dags hoppade jag upp på brädan och klarade det även denna gången. Överlycklig vinkade jag till dem andra. Plötsligt vickade brädan till och jag kände hur jag började tappa balansen. Rätt som det var ramlade jag i vattnet och slog brädan i huvudet. Sen blev allting plötsligt svart...

Justin:

Allting hände så fort. Ena sekunden stod hon upp på brädan och vinkade och såg glad ut, och i nästa sekund låg hon i vattnet, medvetslös… Jag skrek till och sprang det snabbaste jag kunde ner i vattnet och simmade fram till henne. Vågorna hade blivit större nu och det kändes som om jag inte kom någon vart. Med mina sista krafter tog jag några rejäla simtag och kom fram till brädan. Men var var Chloé? Jag tittade mig panikslaget om, men såg henne ingenstans.  Plötsligt såg jag lite blont hår en bit ifrån mig och skyndade mig fram dit. Jag tog ett djupt andetag och dök ner under vattnet. Jag simmade till henne och tog tag i hennes midja och drog med mig henne upp. Hon var helt blek i ansiktet, det såg nästan ut som att hon var död. Men när jag såg att hennes bröst höjdes och sänktes lugnade jag ner mig en aning. Jag skrek åt dem andra på stranden att dem skulle hjälpa till, men det stod ingen på stranden. Var är dem? Tänkte jag och blev ännu mer orolig. Jag visste inte om jag skulle klara av att simma in med henne till land. Men det var mitt ända val.

Precis när jag hade börjat simma med Chloé i min famn hörde jag en båt närma sig. Det var en av de snabba livräddningsbåtarna som brukade ligga vid stranden och i den satt Chloés mamma och pappa och instruktören som körde båten. Han sträckte fram handen och vi hjälptes åt att få upp Chloé ombord. Sen kravlade jag mig upp i båten och vi åkte snabbt in till land. Jag såg hur Chloés föräldrar grät och hennes mamma höll om henne. Jag kunde inte slita blicken från Chloés ansikte. Hon såg så blek och hjälplös ut och i pannan där bräden hade träffat henne hade hon ett ganska stort sår som blödde. Det dröjde inte länge tills vi kom fram till stranden och Chloés pappa bar upp henne på land. Vi lade henne försiktigt ner på stranden.

-       Hur allvarligt tror ni det är? Frågade jag dem andra med en skakig röst.

-       Jag tror inte att det är så farligt, svarade instruktören efter att ha undersökt henne. Hon har bara svimmat och såret är som tur är inte så djupt.

De ringde en läkare som fanns på plats bara några minuter senare. Han plåstrade om hennes sår och försökte hälla i henne lite vatten i munnen. Jag kände hur gråten var allt närmare nu och till slut kunde jag inte hålla mig. Jag kände tårarna falla ner för mina kinder. Jag var så rädd att hon hade blivit skadad. Tänk om hon inte vaknade upp?

Chloé:

Jag hörde en massa röster runt omkring mig.

-       Det är mitt fel! Hörde jag pappa säga. Jag skulle aldrig komma med detta dumma förslaget!

-       Nej Jacob, det är inte ditt fel, hörde jag en annan röst, mammas. Det var en olycka! Det spelar ingen roll vems fel det var, det viktigaste är att hon inte är skadad.

Skadad? Tänkte jag… Var det mig de pratade om? Vad hade hänt egentligen? Det ända jag mindes var att jag stod på bräden och i nästa sekund blev allting bara svart. Jag öppnade ögonen och försökte resa mig upp, men det gjorde alldeles för ont. Hela huvudet skakade och jag höll handen på pannan och kände att jag var omplåstrad. Sen såg jag Justin. Han grät.