Skadad? Tänkte jag… Var det mig de pratade om? Vad hade hänt egentligen? Det ända jag mindes var att jag stod på bräden och i nästa sekund blev allting bara svart. Jag öppnade ögonen och försökte resa mig upp, men det gjorde alldeles för ont. Hela huvudet skakade och jag höll handen på pannan och kände att jag var omplåstrad. Sen såg jag Justin. Han grät.

-       Justin… viskade jag svagt. Han titta upp och såg att jag hade vaknat.

-       Åh, Chloé du är vaken! Utbrast han och kramade om mig hårt.

-       Aj! Sa jag.

-       Åh förlåt! Har du ont? Jag var så orolig. Jag trodde att du aldrig skulle vakna.

Nu stod även mamma, pappa, surfinstruktören och en annan man, som jag snart förstod var en läkare, runt omkring mig.

-       Min älskade Chloé, hur mår du hjärtat? Frågade mamma oroligt och jag såg att hon hade gråtit, för hennes ögon var alldeles röda och svullna.

-       Jag mår bra, försäkrade jag. Känner mig bara lite svag och har väldigt ont i huvudet.

-       Det är inte så konstigt, du har ett ganska rejält sår i pannan gumman. Brädan träffade dig hårt.

-       Hur länge var jag medvetslös? Frågade jag.

-       I en evighet! Utbrast Justin, som hade suttit tyst ett tag.

-       Nej snarare än timma, sa pappa och skrattade lite.

-       Men det kändes som en evighet, sköt Justin in.

Jag log mot honom.

-       Den här unge mannen räddade ditt liv, sa pappa och lade armen om Justins axlar.

-       Är det sant Justin? Frågade jag chockat.

-       Äsch, sa Justin blygt och kollade ner i marken. Räddade dig vet jag väl inte, jag var bara först där…

-       Nej, Justin. Vem som helst hade inte orkat simma ut i dem där vågorna och dragit upp henne och sedan hjälpt upp henne i båten. Det var väldigt modigt gjort. Tack Justin, för att du räddade vår dotter! Sa pappa och såg stolt ut.

-       Åh kom hit min räddare, sa jag och pussade honom på kinden. Han log lite generat.

Jag var tvungen att ligga kvar ett tag, så att jag inte skulle svimma igen. Mamma och pappa tog en kort promenad längs vattnet för att lugna ner sig lite, men Justin lämnade inte min sida.

-       Justin, du måste inte stanna här, jag klarar mig! Ska du inte åka hem nu? Pattie är säkert orolig och undrar var du är.

-       Nej jag stannar här. Jag ringde henne och berättade vad som hade hänt, och hon blev väldigt upprörd, och sa åt mig att stanna hos dig tills du mår bra. Och det tänker jag göra! Sa han bestämt.

-       Men jag mår bra. Du kan i alla fall gå och ta något att äta? Du måste vara utsvulten!

-       Nej jag klarar mig. Jag stannar här hos dig. Jag vill inte att någonting ska hända dig igen! Protesterade Justin. Förstår du hur orolig jag var Chloé?

-       Mm… jag antar att jag hade varit lika orolig om samma sak hade hänt dig. Och tack Justin, för att du räddade mig!

-       Så klart shawty! Jag gör vad som helst för dig!

Jag kramade om honom och kysste honom lätt på läpparna.

-       Men Chloé! Akta så att inte dina föräldrar ser oss, sa han och låtsades vara allvarlig.

-       Haha ja, det hade ju varit katastrof, skrattade jag och kysste honom igen.

Efter en timma började jag känna mig piggare och reste mig försiktigt upp. Vi gick mot bilen och Justin hjälpte mig till sätet och tog på mig säkerhetsbältet.

-       Justin, jag tror jag klarar det själv, sa jag och skrattade.

-       Men det tror inte jag! Sa han och satte sig bredvid mig och stängde dörren.

-       Men din bil då?

-       Bry dig inte om den! Den hämtar Kenny eller någon lite senare, sa han och log.

-       Kändisar, fnös jag. Såååååå bortskämda!

Han bara skrattade åt mig och han var så glad över att jag mådde bra. Han var så gullig som brydde sig så mycket. Jag började verkligen tycka mer och mer om den här killen…

På vägen hem satt jag och tittade ut genom